Cathrine låg kvar i sängen och drog täcket över huvudet medan oroliga vänner ringde på dörren. Ångesten hindrade henne från att gå till jobbet och träffa människor.
Djupt inne i de småländska skogarna, uppe på höglandet två mil väster om Vetlanda, ligger Sävsjö – ett litet samhälle med småskaliga industrier, egen polisstation och ett klassiskt stadshotell. Strax utanför centrum ligger Strandhagen, Aleris behandlingshem för personer med behov av strukturerat stöd. Här bor Cathrine sedan 10 månader.
– Jag hade knappt hört talas om Sävsjö innan jag kom hit. Jag var jätteorolig för att lämna lägenheten och katten i Göteborg, men jag insåg att det inte fanns någon annan utväg. Jag hade provat allt – kuratorer, terapeuter, psykologer och boendestöd. Det fungerade inte.
Rädd för att misslyckas
Cathrine växte upp ensam med sin mamma i stadsdelen Bergsjön, utanför Göteborg. Förhållandet var komplicerat och kantades av många uppslitande bråk.
– Mamma lät mig aldrig få ta ansvar eller prova på att göra misstag. Hon bäddade alltid min säng och lagade maten, men vi gjorde aldrig någonting tillsammans som att baka bullar eller så. Som liten fick jag knappt vara inne i köket.
Relationen med mamman gjorde henne rädd för att misslyckas, samtidigt som hon ständigt törstade efter kärlek och bekräftelse. I efterhand har hon förstått hur dåligt hennes mamma själv mådde. Men i 20-årsåldern förvärrades relationen och hon blev utslängd hemifrån.
– Jag bröt ihop och flydde till min dåvarande pojkvän som uppmuntrade mig att söka hjälp. Jag träffade en kurator som jag fick prata av mig med. Det var min första kontakt med psykvården. Samtidigt hade Cathrine fått ett jobb hon trivdes med på Posten. Hon sorterade brev, började jobba som brevbärare och blev postkassörska.
– Jag var yngst i gänget och blev rätt populär bland de äldre arbetskamraterna. Det stärkte mig mycket. Jag fick självförtroende och kom över en stor del av min tidigare blyghet. Utåt sett såg allt bra ut. Men inombords mådde hon allt sämre.
– Jag ställde höga krav på mig själv, men rädslan för att misslyckas kom tillbaka. Den tog all min kraft.
Handlingsförlamad av ångest
Cathrine sökte nya jobb. Hon jobbade som frukostvärdinna på hotell, på ett hunddagis, i en spelbutik och som kassörska i mataffär. Men varje gång kom oron tillbaka.
– Ångesten gjorde mig helt handlingsförlamad. Jag klarade inte av att ta mig ur sängen och stängde in mig i mitt hem. Jag varken gick till jobbet eller träffade vänner. Via vårdcentralen kom Cathrine i kontakt med en psykolog. De träffades tio gånger, men det gav inte mycket. Hon fick antidepressiva mediciner som hjälpte henne att hålla sig över ytan. Hon tyckte inte att hon blev tagen på allvar.
– Mina problem syns inte utåt, de står inte i pannan. Jag skär mig inte och jag gapar inte högt på bussen. Jag kan prata och skämta, men mina problem blir inte mindre för det. En läkare misstog mig för sekreterare och frågade när patienten skulle komma.
Rätt miljö
Så fick hon fick tips om behandlingshemmet Strandhagen i Sävsjö. När hon läste mer om behandlingen väcktes förhoppningen om att här skulle hon kunna bli hjälpt.
– Det var en chansning, men jag förstod snart att det här var rätt miljö för mig. Jag har en terapeut som jag träffar en gång i veckan och som jag kan ringa dygnet runt om det krisar. Men det är ingen lyxtillvaro. Jag är här för att arbeta med mig själv för att kunna fungera som människa igen.
– Dagarna är schemalagda med teoretiska övningar för att förstå hur kroppen fungerar varvat med praktiska övningar för att kunna hantera sin ångest. Det kan vara enkla saker som att stoppa en citron i munnen för att skingra tankarna eller spola händerna i iskallt vatten.
Cathrine arbetstränar också tre dagar i veckan på en plastfabrik.
– Jobbet är inget märkvärdigt i sig, men det är oerhört nyttigt. I början stängde jag in mig på toa och vågade inte gå dit, nu cyklar jag dit själv och ringer om jag känner att jag inte klarar av att komma. Det låter kanske banalt, men det är ett enormt steg framåt för mig.
Värdefulla insikter
Cathrine har också vunnit många nya insikter om sig själv som hon tror kommer att vara värdefulla ute i det verkliga livet.
– Tidigare hade jag en tendens att skylla alla mina problem på andra. Det var arbetskamrater som var dumma och pojkvänner som inte förstod mig. Nu vet jag att de flesta problem jag upplever sitter i mitt eget huvud, och att det bara är jag själv som kan komma till rätta med dem. Drömmar om framtiden har börjat växa. Att ta körkort och skaffa sig ett jobb står högt upp på önskelistan.
– Det spelar ingen roll om jag jobbar i en plastfabrik eller som massör eller på ett flott advokatkontor. Det enda jag vill är att kunna fungera, så att jag kan fullfölja något och trivas med det jag gör: Att klara av att träffa vänner och kanske skaffa familj en dag och leva ett vanligt Svensson-liv.
Intervjun om Cathrine är tidigare publicerad i Aleris Magazine i maj 2011. Cathrine intervjuades av Martin Källström.