Vanliga frågor

Vad är kostnaden för en specifik analys?

Prisuppgifter kan fås av affärsområdeschef Johanna Kristoffersson
Tfn: 08-123 191 02
johanna.kristoffersson@aleris.se

Kan jag lägga till en beställning på redan inskickat prov?

Det går i de flesta fall bra om det finns provmaterial kvar.
Kontakta klinisk kemi på telefon 08-123 191 60.

Hur vet jag vilket rör och vilken remiss jag ska använda vid provtagning?

I provtagningsanvisningarna på vår hemsida finns uppgift vilket provtagningsmateriel som ska användas och hur provet skall hanteras för respektive analys.

Hur mycket kan det skilja mellan två analysresultat från två olika provtagningstillfällen beroende på slumpmässig variation?

Det kan skilja ganska mycket mellan två analysresultat utan att det säkert beror på att individen är sjuk. För alla analyser finns en slumpmässig variation hos mätmetoden, en så kallad analytisk variation (CVa) samt en intra-individuell biologisk variation (CVw). CVa är oftast betydligt mindre än CVw och därför försumbar vid statisk beräkning.
En tumregel är att skillnaden mellan två analysresultat skall vara > 3xCVw i procent för att det skall vara en signifikant skillnad (på signifikansnivån p<0,05). För t.ex. S-Kolesterol är CVw 5,4% och 3xCVw är 3x5,4%=16,2%. Det krävs då en sänkning från t.ex. 7,0 mmol/L till 5,8 mmol/L (en sänkning med > 0,162x7,0 d.v.s. > 1,1 mmol/L) för att förändringen med 95% sannolikhet skall bero på något annat än naturlig biologisk variation.
Kunskap om analysens CVw är alltså avgörande för att kunna bedöma skillnader mellan analysresultat. Uppgifter om CVw för olika analyser finns på  Westgard QC:s webbsida.

Vad är det för skillnad mellan referensintervall och beslutsgränser?

Referensintervall baseras på värden hämtade från individer i en referensgrupp ur en referenspopulation. Referensgruppen utgörs ofta av väl definierade, subjektivt friska individer. Proverna bör tas på ett standardiserat sätt, vanligen sittande, efter 15 minuters vila. Eftersom referensvärdena vanligen är snedfördelade (inte normalfördelade) används ofta parameterfria (icke-parametriska) statistiska metoder för att beräkna referensintervallsgränserna. Inom klinisk kemi anges vanligen 2,5-percentilen som referensintervallets nedre gräns och 97,5-percentilen som referensintervallets övre gräns. Patientens eget normalområde är alltid snävare än referensintervallet. Kliniskt relevanta koncentrationsförändringar av en komponent kan alltså upptäckas betydligt tidigare om man jämför en individs resultat över tiden, än om man jämför med referensintervallet. För att avgöra om en koncentrationsförändring är orsakad av sjukdom eller behandling, måste man känna till den analytiska slumpvariationen (CVa) och den normala intra-individuella biologiska variationen (CVw) för den aktuella komponenten.
Beslutsgräns är synonymt med cut-off-gräns och diskriminatorvärde. Beslutsgränser fastställs efter resultat från kliniska studier där hänsyn tas till vilka värden som är associerade med ökad risk för morbiditet och/eller mortalitet över tid. Typiska analyser där beslutsgränser är viktigare än referensintervallsgränser i rutinsjukvården är: fP-Glukos, B-HbA1c, P-Kolesterol, och fP-Triglycerider. För samma analys kan flera olika beslutsgränser förekomma beroende på i vilken patientpopulation analysen används och vad som är den kliniska frågeställningen. Beslutsgränser spelar en viktig roll i sjukvården när det gäller att ställa diagnos, ta ställning till olika utredningar, vid val av behandling och för prognos och riskbedömning.

En allergipanel är positiv men vid uppföljande analys är alla ingående allergen normala?

I enstaka fall kan en allergipanel bli positiv trots att uppföljningen visar normala koncentrationer av ingående specifika IgE-antikroppar. Detta kan bero på summationseffekt av de ingående komponenterna och någon eller några av de ingående specifika IgE-antikropparna har då vanligen en koncentration strax under referensintervallsgränsen.

När har man användning av PSA-kvot?

Analys av PSA i serum har en central roll för diagnostik av prostatacancer. Kvoten mellan fritt och totalt PSA har visat sig användbar för att öka specificiteten vid PSA-nivåer från 1,25 µg/L upp till 20 μg/L. Liksom som för totalt PSA avspeglar PSA-kvoten en kontinuerlig variation av risken för prostatacancer. En lägre PSA-kvot innebär en större risk för prostatacancer än en högre kvot.

Christian Löwbeer
2016-06-22

Till toppen av sidan