Pälsdjursallergi

Allergier mot pälsdjur är ett vanligt problem. Pälsdjursallergi är också ett ämne som inte är fullt så enkelt som man kan föreställa sig. Synen på pälsdjurens roll för allergiutveckling under det första levnadsåret har ändrats något under senare tid.

Vad är man allergisk mot?

Vid pälsdjursallergi är man allergisk mot proteiner (äggviteämnen) som huvudsakligen finns i hudflagor, dvs inte i håren. Det gör att det inte spelar någon större roll om djuret är kort/långhårig eller fäller mycket/lite. Alla pälsbärande djur bär på proteiner i sin hud och det här innebär att det inte finns några pälsdjur som man inte kan bli allergisk mot.

Mellan arter och i viss mån även mellan raser inom arten skiljer sig proteinernas mängd och egenskaper. Det är det här som gör att personer med lindrig allergi kan tåla vissa raser bättre än andra. Några "allergihundar" eller "allergikatter" finns dock inte.

Katt mest problematisk

De olika djurens proteiner ser lite olika ut och deras förmåga att orsaka allergi skiljer sig. Generellt har hästen det starkaste allergenet. Hästens fördel är dock att det inte finns i bostaden, om man inte heter Pippi Långstrump, vilket gör att man inte utsätts för det dagligen.

Det djur som i särklass är mest problematiskt är katten. Kattens allergen är mycket potent och dessutom har undersökningar visat att det inte finns någonstans i vårt samhälle där man inte utsätts för kattallergen. Detta har i huvudsak förts dit via kläderna på kattägare.

Vilka symtom ger allergin?

Den klassiska bilden av pälsdjursallergi är att den allergiska personen får problem med nästäppa, ögonklåda och eventuellt astma vid djurkontakt. Har man denna typ av besvär behövs egentligen inte något allergitest och behandlingen är enkel, man undviker pälsdjurskontakt. Man bör också ha tillgång till antihistamin som man tar om man får symtom, eller inför djurkontakt som inte kan undvikas.

Problemet är att väldigt många pälsdjursallergiker inte får de här attackvisa problemen vilket gör att man kanske inte uppmärksammar allergin. Det här gäller i synnerhet om man har djuret hemma. Djurallegenet kan då driva en inflammation i luftvägarna vilket underhåller en kronisk nästäppa eller i värsta fall en astma.

Pälsdjursallergi kan ibland också ge symtom utanför ögon och luftvägar som eksemförsämring, trötthet eller andra ännu ovanligare besvär som t.ex feberepisoder eller nedstämdhet.

När ska man inte skaffa pälsdjur?

Om man har en känd allergi mot något pälsdjur är det dumt att skaffa även en annan art. Dels förekommer det korsöverkänslighet så att allergi mot en viss art även ger symtom vid kontakt med andra arter. Ännu viktigare är att risken är mycket stor att barnet så småningom utvecklar en allergi mot det nya djuret.

Det här blir då förutom att det är medicinskt ofördelaktigt ofta ett stort känslomässigt problem då man exempelvis måste göra sig av med sin gulliga hund efter ett halvår. Så gott som varje vecka lämnar något barn vår mottagning i tårar efter ett sådant besked.

Även om man inte har någon känd pälsdjursallergi så bör man tänka sig för både en och två gånger om det finns stark ärftlighet för astma och allergi, eller om barnet har mycket problem med torr hud och eksem och i synnerhet om barnet har andra allergier eller astma. Risken är stor för allergiutveckling och man är då i en betydligt sämre situation än tidigare, speciellt om man utvecklat astma. Djurallergen finns överallt i vårt samhälle och kan fortsätta att driva besvären även efter husdjuret försvunnit.

Finns ärftlighet för allergi?

Tidigare var den allmänna uppfattningen att om det fanns en ärftlighet för allergi så borde man göra sig av med eventuella pälsdjur innan barnet föddes. Idag har denna uppfattning delvis reviderats. Fastän sista ordet inte är sagt i detta ämne verkar det som att det kan finnas ett fönster i barns allergiutveckling de första 6-12 månaderna av barnets liv.

Under denna tid tycks en daglig kontakt med pälsdjur inte orsaka allergi utan om något faktiskt möjligen kan skydda mot det. Detta skydd är dock absolut inte fullständigt och vi ser av och till små barn i denna situation som ändå i tidig ålder blir pälsdjursallergiska. Efter 6-12 månaders ålder stängs det här fönstret och barnets risk att bli allergisk om man då skaffar pälsdjur ökar.

Vad gör man om man utvecklat pälsdjursallergi?

Finns det djur i bostaden och barnet har utvecklat en allergi mot dem bör man göra sig av med djuren. Pälsdjursallergi växer i princip aldrig bort. Däremot finns det olika mekanismer som gör att man i perioder har mindre symtom av sin allergi.

Även om barnet inte verkar ha så mycket symtom så ligger djurallergenet i luftvägarna och driver en kronisk inflammation vilket har mycket negativa följder och i värsta fall orsakar livslånga problem. Att ha djuren på olika våningar etc. räcker inte utan tyvärr är det snällaste man kan göra på sikt för sitt barn att hitta ett nytt hem för djuret. 

Ersättningsdjur och undantag

Djur som man kan erbjuda istället är sköldpadda, ödlor, ormar (stora ormar måste dock äta gnagare ibland), fiskar (vissa mygglarver är allergena, torrfoder säkert). Burfåglar har en mellanställning, det går att utveckla allergi mot dem, men de flesta gör det inte.

Ridning är ett lite speciellt fall. Om man inte har hästen hemma utsätts man för allergen begränsade perioder och om man inte har så svåra besvär kan det vara ok. Var dock ytterst noga med att inte få in ridkläder i bostaden, byt helst om i stallet.

Sekundär djurkontakt

Vissa starkt pälsdjursallergiska barn har stora problem med sekundär djurkontakt, dvs allergen som fastnat i kläderna på djurägare. I en skolklass med många djurägande barn kan man utsättas för lika mycket allergen som om det fanns en pälsdjur i klassrummet. Här kan man göra en del.

Dels går det att se över placeringen i klassrummet så att den allergiske har barn brevid sig som inte har djur hemma. Man kan också på föräldramöten uppmana de föräldrarna som har djur hemma att de tar på barnen nytvättade kläder på morgonen och att de därefter inte gosar med sina djur. Det här är hyfsat effektivt och vår erfarenhet är att det funkar på dagis och i lågstadiet men sedan blir allt svårare att genomföra.

Författare: Fredrik Cederblad, barnläkare på Aleris Barncentrum & Vårdcentral Uppsala

Till toppen av sidan