Emma

Innan operationen

Jag vaknade på onsdagsmorgonen den 11/10 tillsammans med Linnea, en tjej som jag träffat under nybesöket på Aleris Obesitas. Linnea kom från Småland och bodde därför hos mig i Malmö inför vår gemensamma operationsdag. Jag förberedde mig genom att duscha en andra gång med Descutan och åt de förberedande tabletterna som vi fått med oss hem vid nybesöket. Två timmar senare tog vi en taxi till Aleris och jag och Linnea skrevs in samtidigt kl 07.00.

Jag undersöktes, fick ta de resterande medicinerna till operationen och vägdes in på 104.7 kg. Vid detta tillfälle var jag ganska lugn. Jag bytte om till klinikens operationskläder och vi satte oss i allrummet på Aleris. Narkosläkaren kom in och pratade med oss om hur operationen skulle gå tillväga. Strax därefter kallades Linnea in för sin gastric bypass-operation. Jag var nummer tre i kön och satt därför kvar i väntrummet. Klockan 09.15 kom kirurgen till allrummet och kallade in mig för operation varav jag drabbades av panik. Jag började tänka tankar som om detta beslut verkligen var rätt, om jag hade gett upp på min egen förmåga att gå ner i vikt och om denna operationen skulle förstöra mitt liv. All inre press resulterade i att min mage blev dålig och jag fick ursäkta mig för kirurgen. Efter toalettbesöket gick jag tillsammans med kirurgen in till operationssalen.

Väl i operationssalen möttes jag av flera människor. Några av sjuksköterskorna bad mig att lägga mig på bristen och satte på mig EKG-plåster. Jag var vid det här laget väldigt rädd vilket jag också sa till personalen som därför pratade lugnt med mig och höll mina händer. Jag började också att gråta av rädsla eftersom jag aldrig förr hade blivit opererad. Personalen ställde dock massvis med frågor om mitt liv vilket gjorde att jag knappt hann tänka panikartat. Jag är väldigt tacksam för att personalen på Aleris Obesitas konstant höll en dialog med mig, höll mina händer och visade på en otrolig ömhet eftersom det lugnade ner mig inför narkosen och nu får mig får mig att se tillbaka på operationen som professionellt gjord och inte alls så farlig. Efter att syrgasmasken sattes på injicerades även narkosen och jag försvann i sömn inom några sekunder.

Efter gastric sleeve-operationen

Så vips var jag på uppvaket. Personalen fick väcka mig vid flera tillfällen eftersom jag somnade om. När jag väl vaknat tillräckligt kom smärtan och illamåendet. Personalen bad mig redogöra för hur pass hög smärtan var, och jag värderade den flera gånger tills personalen på uppvaket justerat medicinen till en nivå som dämpade smärtan. Samtidigt blev jag oerhört illamående. Jag fick medicin även mot illamåendet. Därefter satte personalen mig i en stol intill sängen på uppvaket vilket mildrade illamåendekänslorna.

Därefter minns jag inte så mycket. Jag vet att jag förflyttades till mitt rum och att jag var medveten och gick på egen hand till mitt rum. Dock har detta i efterhand blivit ett tomrum i minnet.

Det första dygnet efter viktoperationen mådde jag väldigt illa. Jag fick kontinuerlig påfyllning av illamåendemedicin av sköterskorna på Aleris Obesitas vilket underlättade. Förutom att jag mådde illa hade jag smärta framförallt i bröstkorgen från gasen personalen sprutar in i magen vid operationen. Dock var det bara det.

Vi blev väckta för en promenad i korridoren en gång i timmen. Jag var efter några timmar dock i tillräckligt bra skick för att gå mina promenader i korridorerna på egen hand. Det värsta vid det här lagret var att svälja tabletter. Men eftersom min mage nyligen blivit minimage kändes smärta vid tablettintag inte särskilt konstigt.

Dagen efter

Dagen efter operationen blev vi väckta för att få duscha. Jag har varit på mycket festivaler, konserter, tältande och utan dusch tidigare men denna dusch, dagen efter operationen var utan tvekan den bästa duschen jag tagit i mitt liv. Att tvätta bort framförallt sjukhusdoft är verkligen aldrig fel. Därefter samlades vi som opererats samma dag, alternativt dagen innan för frukost i allrummet. Jag försökte gott och väl att äta frukosten som bestod av yoghurt och det gick även om det tog 50 minuter. Samtidigt fick alla som hade opererats och skulle gå hem samma dag dropp för att vätskas upp ordentligt inför hemgång. Därefter löpte gruppträff med dietist och läkaren. Därefter fick vi våra sjukskrivningar och skrevs ut från kliniken.

Livet hemma

Sedan hemkomst har jag successivt mått bättre. Jag har haft svampinfektion i munnen, sannolikt efter omställningen i kroppen. Svampinfektion i munnen var dock det minsta problemet jag förväntade mig. Jag har nu varit hemma från kliniken i lite mer än fyra dagar och allting fungerar bra. Jag kan äta mina sex till sju mål om dagen och jag kan dricka både vatten, sockerfri juice och te. Jag har än inte försökt att dricka kaffe, och funderar på att även sluta helt med det.

Är en viktoperation något för alla?

I det stora hela har jag varit opererad för kort tid för att veta vilka hälsovinster detta kommer att ge mig. Det jag vet, och det jag ser och känner är att jag är hittills 9 kilo lättare och numera har ett bmi på 30,6 istället för 33,3. Jag slutade även att röka inför operationen, vilket har varit en ögonöppnare för mig. Om jag inte opererades skulle jag sannolikt inte bli motiverad till ett rökstopp på ett bra tag och efter sex års kontinuerlig rökning så krävdes en stor motivation för mig att sluta. Därför har min gastric sleeve redan gett mig vinster i form av förbättrad hälsa, och förbättrad ekonomi. Jag känner mig dessutom väldigt lycklig i nuläget, även om min minimage fortfarande är i sin läkningsfas.
Med det sagt är operation kanske inte för alla. Jag tycker att man ska tänka igenom sina alternativ ordentligt innan man bestämmer sig. Men att gå på ett informationsmöte inför en överviktsoperation kan vara en nyttig grej. För oavsett om jag skulle ha valt att inte göra operationen så gjorde mina besök på Aleris Obesitas innan operationen att jag blev mindre skuldbeläggande gentemot mig själv. Att vara överviktig, eller fet, behöver nödvändigtvis inte vara ens eget fel. Det behöver inte heller att handla om att den överviktige är sämre än andra för att övervikten återvänder efter en viktnedgång. Den lärdomen var, förutom det faktum att jag numera tillhör minimageland, som balsam för en länge bristande självkänsla.

/Emma