Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige och drabbar årligen cirka 10 000 patienter. Sjukdomen utvecklas långsamt och ger i ett tidigt skede inga symtom, men vanliga tecken är problem med att kissa, svag urinstråle eller blod i urinen. Prostatacancer kan behandlas på olika sätt, både med strålning och operation. De flesta som diagnosticeras har goda chanser till framgångsrik behandling och överlevnad. Regelbundna kontroller är viktiga för att upptäcka eventuella tumörer i tid.
Prostatacancer utvecklas i prostatakörteln, som omger urinröret och är en del av det manliga fortplantningssystemet. Sjukdomen utvecklas långsamt och det kan ta 10–15 år innan tumören sprider sig eller ger symtom. Om cancern fortsätter växa kan den bilda metastaser i bäckenbenet eller nedre delen av ryggraden, eller i svåra fall även spridas till andra organ, som lever och lungor.
Sjukdomen drabbar personer som är födda med manliga könsorgan, vanligen män över 65 år. Även transkvinnor som har genomgått könsbekräftande kirurgi i underlivet kan drabbas. Risken för att utveckla prostatacancer ökar med åldern, men även genetiska faktorer spelar in, särskilt om en nära manlig släkting har haft sjukdomen.
Många symtom för prostatacancer är relaterade till urinvägarna. Svårigheter att kissa eller att behöva kissa ofta, svag urinstråle och blod i urinen hör till de vanligaste symtomen. Vissa får även ont i ryggen, svullna ben eller blodbrist, vilket brukar vara tecken på att cancern har spridit sig.
Vid misstanke om prostatacancer får du lämna ett blodprov, som mäter nivåerna av prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet. Förhöjda PSA-nivåer kan vara en indikation på en tumör, men kan också tyda på andra problem med prostatan. Testet sker genom ett blodprov från armen. Läkaren tar beslut om vidare utredning utifrån ditt provresultat.
Om ditt blodprov visar på ökade PSA-nivåer kan du få genomgå en utredning. Detta görs för att kunna fastställa en diagnos och bedöma hur långt sjukdomen eventuellt har framskridit.
Rektal palpation innebär att läkaren för in ett finger i ändtarmen och känner på prostatan för att identifiera ojämnheter eller knölar som kan vara tecken på prostatacancer. Undersökningen kan vara lite obehaglig, men är kort och viktig för att bedöma ditt tillstånd.
Om misstanken kvarstår efter PSA-test och rektal palpation genomförs en biopsi. Vid en biopsi tas små vävnadsprover från prostatan med hjälp av en nål. Proverna undersöks sedan i mikroskop för att identifiera eventuella cancerceller.
I vissa fall kan ytterligare undersökningar behövas, såsom magnetkamera (MR) eller datortomografi (CT). Dessa metoder används för att få en mer detaljerad bild av prostatan och omkringliggande vävnader. De används också för att upptäcka eventuell spridning av prostatacancern.
Vi arbetar efter ”standardiserat vårdförlopp” inom bland annat prostatacancer. Det betyder att vid misstanke om cancer ska undersökningarna göras i en viss ordning och inom en viss tid oavsett vem du är eller var du bor. Den grundläggande behandlingen är operation och/eller strålbehandling, men ofta kombinerad med olika läkemedel.
Det finns flera behandlingar för prostatacancer, som operation, strålning och läkemedel. Vilken metod som är lämplig beror på sjukdomens stadie och om cancern har spridit sig, samt patientens ålder och övergripande hälsa. Valet av behandling sker i samråd mellan patient och läkare. Tack vare forskningens framsteg och tidiga upptäckter överlever majoriteten av de som drabbas av prostatacancer.
Operation vid prostatacancer är vanligt, särskilt om den inte har spridit sig. Under ingreppet avlägsnas hela eller delar av prostatakörteln för att begränsa sjukdomen. Ibland tas även omgivande vävnad och lymfkörtlar bort.
Strålbehandling kan användas som ett alternativ till operation eller för att minska risken för att cancern kommer tillbaka. Vid extern strålning ligger patienten på en brits och får strålningen riktad mot prostatan via en maskin. Själva strålningen dödar cancerceller och tar bara några minuter, men behöver upprepas flera dagar i veckan under en period på 6–8 veckor för att få önskad effekt.
Vid stora tumörer eller snabbt växande cancer kan man få intern strålbehandling (brachyterapi), som innebär att små radioaktiva korn placeras inuti prostatan med hjälp av nålar. Denna behandlingen kombineras ofta med extern strålning och genomförs två gånger, med två veckors mellanrum, och tar cirka 20 minuter. Inför ingreppet får du en ryggbedövning eller sövs ner.
Prostatacancer behöver testosteron för att växa och hormonbehandling är ett effektivt sätt att minska produktionen av det. Detta sker genom läkemedel i form av tabletter eller sprutor, som behöver tas i tre år. Behandlingen kan användas både i syfte att sakta ner eller helt bli av med sjukdomen, ofta som komplement till strålning. Hormonet tillverkas främst i testiklarna, men det är ovanligt att behöva operera bort dem för att bli av med testosteronet.
Kemoterapi innebär användning av läkemedel, cytostatika, som dödar cancerceller eller hindrar deras tillväxt. Behandlingen används främst vid mer avancerade stadier av prostatacancer, särskilt om cancern har spridit sig utanför prostatan och andra behandlingar inte har fått effekt.
Immunterapi syftar till att stärka kroppens eget immunsystem för att på så sätt kunna bekämpa sjukdomen. Behandlingen är relativt ny inom prostatacancer och kan vara ett alternativ för patienter som inte fått önskad effekt av andra metoder.
I vissa fall kan aktiv övervakning vara ett alternativ, där man inte behandlar omedelbart. Detta innebär att cancerns utveckling följs noggrant, med regelbundna PSA-tester, rektala undersökningar och ibland även biopsier. Det är vanligt att patienter med lågrisktumörer utan symtom vill vänta med behandling av prostatacancern för att undvika onödiga biverkningar.
Vanliga biverkningar är trötthet, urinläckage, och svårigheter att få erektion. Hormonbehandling kan medföra minskad sexlust och värmevallningar, medan strålbehandling kan orsaka irritation i urinblåsan och tarmen. Fråga alltid din läkare om eventuella biverkningar, så att ni tillsammans kan förbereda stöd och rehabilitering.
Innan operation går läkaren igenom vilka alternativ som finns och eventuella risker. Patientens allmänna hälsa och cancerstadie bedöms, även blodprover och andra undersökningar kan behövas för att säkerställa att patienten är i skick för att opereras.
Ingreppet kan genomföras med hjälp av robotassisterad titthålskirurgi eller som öppen kirurgi. Titthålskirurgi innebär att man gör sex små snitt på buken, där man sedan för in instrumenten. Ingreppet blir mindre, vilket kan medföra kortare återhämtningstid och mindre smärta efter operationen. Vid öppen kirurgi görs ett snitt nedanför naveln.
Patienten stannar på sjukhuset några dagar efter operationen för övervakning och återhämtning. De flesta återgår till lättare aktiviteter efter ett par veckor, men full återhämtning kan ta längre tid. Uppföljningsmöten med läkare är viktiga för att fortsätta övervaka återhämtningen.
Som med alla operationer finns det vissa risker med att göra ett ingrepp. Vanliga biverkningar efter operation mot prostatacancer är inkontinens, urinläckage och nedsatt sexuell funktion, som svårigheter att få erektion.
Att bli diagnosticerad med prostatacancer är ett omtumlande besked som kan väcka starka känslor. Många upplever rädsla och oro inför framtiden. Att prata med en kurator eller psykolog och delta i stödgrupper kan hjälpa dig hantera de känslor som uppstår. Det är viktigt att du som patient får det stöd och den information du behöver för att känna dig trygg under hela behandlingen. Genom att förstå vilka alternativ som finns tillgängliga får du ökad förståelse för sjukdomen, vilket kan minska rädslan samtidigt som du förbereder dig för behandlingsprocessen.
Om du får strålbehandling eller blir opererad beror på vilket stadium cancern är i, din ålder och övriga hälsa. En operation kan vara bättre för patienter med begränsad cancer, medan strålning ofta är ett alternativ för äldre patienter eller de som vill undvika större kirurgiska ingrepp.
I Sverige dör cirka 2500 personer årligen av sjukdomen.
Nej, kvinnor kan inte få sjukdomen eftersom de inte har någon prostata. Den är en del av det manliga könsorganet.